Ibland vill man att tiden liksom skall hejda sig, att dagen skall stanna upp och att nuet skall vara för alltid. Man vill på något vis frysa varenda sekund som små isbitar och spara de i hundratusentalsmiljoner år för att sedan tina upp de igen och minnas varenda liten detalj i vardagen. Det är just så jag känner för tillfället. Just nu befinner jag mig i en verklighet där varje dag är otroligt spännande och där de känslor jag bär på är överflödiga. Är det så att man är extra känslig när ens bebis närmar sig 4 månader tro?
Igårkväll översköljdes jag av minnen och känslor när jag rensade vår sons lilla klädlåda. Jag hittade hans första body och hans första små minibyxor i storlek 50. Dessa byxor som då var på tok för stora och de strumpor han hade som var så små att de passade min tumme. Min tankebana förde mig genast tillbaka till den söndagen i juli då vår skatt kom till jorden. Jag tänkte tillbaka på de där första timmarna när man låg där, på BB , lyckligast i världen, med den finaste skapelsen i famnen och den mest underbara sambon man kan ha. Och så kom mina tårar, mina lyckotårar över att allting är just som det är, att allting gått så bra som det gått, att jag fick bli mamma till en ljuvlig liten pojke och att vi blev en familj. Jag började även fundera över denna tid, den tid som bara tickar och tickar. När Milo var två dagar fick han en body av sin farmor och när jag såg bodyn i storlek 68 så undrade jag hur farmor egentligen tänkte, skulle vår lille kille kunna använda den inom den närmsta framtiden? Vad tänkte damen med? Men tiden tickade på och nu ligger han här, bredvid mig, nyvaken, sötast i världen och med farmors body på sig. Vår lille lille 2800 -grams bebis börjar bli stor. Han växer så det knakar och blir bara vackrare och vackrare för varje sekund i livet. Det är nästan så jag tycker att han ändrar sig varje morgon och att se ens egna barns utveckling är fantastiskt härligt. Många salta glädjetårar här. En 48-timmars gammal Milo fann jag även lite bilder på igårkväll, denna lilla ljuva fågelunge satt jag med i min famn och de är ögonblick jag aldrig glömmer. Den kärlek, den lycka och den glädje jag känner, den går fortfarande inte att beskriva i ord..
Igårkväll översköljdes jag av minnen och känslor när jag rensade vår sons lilla klädlåda. Jag hittade hans första body och hans första små minibyxor i storlek 50. Dessa byxor som då var på tok för stora och de strumpor han hade som var så små att de passade min tumme. Min tankebana förde mig genast tillbaka till den söndagen i juli då vår skatt kom till jorden. Jag tänkte tillbaka på de där första timmarna när man låg där, på BB , lyckligast i världen, med den finaste skapelsen i famnen och den mest underbara sambon man kan ha. Och så kom mina tårar, mina lyckotårar över att allting är just som det är, att allting gått så bra som det gått, att jag fick bli mamma till en ljuvlig liten pojke och att vi blev en familj. Jag började även fundera över denna tid, den tid som bara tickar och tickar. När Milo var två dagar fick han en body av sin farmor och när jag såg bodyn i storlek 68 så undrade jag hur farmor egentligen tänkte, skulle vår lille kille kunna använda den inom den närmsta framtiden? Vad tänkte damen med? Men tiden tickade på och nu ligger han här, bredvid mig, nyvaken, sötast i världen och med farmors body på sig. Vår lille lille 2800 -grams bebis börjar bli stor. Han växer så det knakar och blir bara vackrare och vackrare för varje sekund i livet. Det är nästan så jag tycker att han ändrar sig varje morgon och att se ens egna barns utveckling är fantastiskt härligt. Många salta glädjetårar här. En 48-timmars gammal Milo fann jag även lite bilder på igårkväll, denna lilla ljuva fågelunge satt jag med i min famn och de är ögonblick jag aldrig glömmer. Den kärlek, den lycka och den glädje jag känner, den går fortfarande inte att beskriva i ord..
I mitt hjärta sparar jag varenda sekund och jag vill inte missa ett enda ögonblick, inte ett enda ögonblick - de skall bevaras, bavaras i hundratusentalsmiljoner år.
/ K
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar