Denna dag var en av de dagar i mitt liv som jag fått uppleva ett av de mest magiska ögonblicken någonsin- vi fick reda på att vi väntade barn! Jag minns det som igår, när vi stod där i köket, tittade på varandra med bultande hjärtan och när våra ögon fylldes av tårar. Jag hade aldrig tidigare kunnat sätta mig in i hur det skulle kännas när det lilla plusset ploppade upp och de känslor som vällde över mig i just det ögonblick var magiska! Ni som har varit med om detta vet nog vad jag menar, hur man ser hela världen svepa förbi på en tusendels sekund och hur mycket man hinner att fundera på under ett enda ögonblick! Benen började darra, pulsen steg och ett nyp i armen var välbehövligt för att kunna känna att detta var verklighet. Den verklighet man skulle leva i resten av sitt liv. Den verklighet som man nu efter ett år lever i. För mig känns det som om vår lille son alltid har funnits hos oss och det där tidsperspektivet jag skrivit om tidigare blir bara märkligare för varje dag som går. Ibland vet man knappt och det är dag eller natt, måndag eller torsdag eller om klockan är 7 eller 3! Men samtidigt gör det inget. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vilken dag det är för varje dag är speciell när man har barn. Dagarna är oförutsägbara och ingen dag är den andra lik. Så det är med spänning man stiger upp varje morgon.
Under 8 månader flöt graviditeten på utan några som helst bekymmer. Jag cyklade, vandrade och rörde mig fritt och på alla undersökningar såg allt prima ut. Men den 9:onde månaden gick det utför. Lagom till midsommar började jag att svullna upp. Mina fötter blev stora som paddlar och jag kunde knappt känna mina tår längre. Inte mina fingrar heller för den delen. Varje dag kändes som en månad och jag bara längtade efter att vår lille skatt skulle titta ut. Med jättemycket förvärkar vankade jag här hemma och eftersom mitt blodtryck var högt så fick jag gå på kontroll en gång i veckan. En dag fick jag mer av dessa värkar och även lite feber. Vi åkte in för att kolla upp det och då visade det sig att jag hade havandeskapsförgiftning. What? Jag? Vad är det? Är jag förgiftad? Kommer jag att dö? Hur skall det gå för bebisen? Ja, det var många frågor som snurrade runt i skallen men barnmorskorna lugnade mig och sade att än så länge var det ingen fara för barnet men att gå i två veckor till ( till BF ) fick jag inte! De beslöt sig för att sätta igång mig. De sa att det skulle ta upp emot två dygn innan det hände något och rastlös som jag är frågade jag om det var okej att pinna hemåt. Hon skrattade och kollade på mig med skum min och förklarade att vi inte kom hem igen utan ett barn. Nästa gång vi kom hem var vi alltså föräldrar. De lade en gel där nere kl 23.30 och efter två timmar fick jag lite lätta värkar. Sedan stannade det av. klockan 7 fick jag ordentligt ont och Milos hjärtljud gick upp. 40 minuter avvaktar vi sedan snittar vi dig akut! Neeej, va? Sedan gick det undan. På 10 minuter öppnade jag mig 10 centimeter och utan bedövning och efter att ha krystat i 7 minuter kom han, utan snitt alltså, vår underbara lille kille. Vår bedårande lille son. Vårt nya liv, vårt allt!
Jag är lyckligt lottad som fick vara med om denna magiska resa och att allt gick så bra till slut. Jag är lyckligt lottad som får dela varje dag, varje minut och varje ögonblick med denna lilla nya familjemedlem, denna lilla skatt, denna fina lilla välskapta individ som är det bästa som någonsin hänt oss - evig kärlek!
Blandade bilder från året..
Milos första advent har det kommit att bli idag och julstädning står på schemat! Här skall det fixas och donas och hinner vi med det så skall vi gå på julskyltningen med, såvida inte Berit anfaller!
Glad första advent i stugorna!
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar